Pehr Ersson Svedin var artistiskt begåvad.
Den tidigare omnämnde Per Ersson Svedin från knätten, av vilken föreningen Härjedalsslöjd har fem tavlor i sin ägo, skrev en självbiografi när han var 76 år gammal. Även den finns i förvar i gammelgården. Så här berättade P. E. Svedin om sig själv.
Jag är född 1830, mina föräldrar: fattigt bondfolk levde i en liten by, Knätten, i en vild skogstrakt i Svegs socken, där jag redan i barnaåren visade tydliga artistanlag, i det jag med kol och lera ritade fåglar och djur på dörrar och väggar, till nöje för mig men missnöje för mina föräldrar.
När jag var nio år kunde jag långkatekesen utantill. Skrivkonsten måste jag själv lära mig då det ej fanns någon folkskola. Vid fjorton år fick jag känning av livets allvar då min far, av slag, blev oförmögen till arbete och min sex år äldre broder lämnade hemmet, samt min moder sinnesförvirrad
Storåstavlan.
En idyll från fäbodvallen Storåsen,
Knätten, som Pehr Ersson Svedin målade i Amerika år 1906.
Foto: Svegs hembygdsförening.
Originalet återfinns i Herröstugan.
Men genom föräldrars böner och myndlingars råd stannade jag kvar för att så gott jag kunde hjälpa föräldrarna. Jag var sjutton år då professor Blombergsson från Söderhamn målade Svegs kyrka och altartavla. Han fick då se ett av mig med blyertspenna ritat porträtt. Då träffade han mig och med sin vältalan sökte förmå mig att lämna bondbestyret och följa honom till Söderhamn där jag under hans ledning finge utbilda mina vackra naturanslag, som dansade, och för att höja mitt intresse fick jag följa honom till Svegs sockenstuga där han hade sin primitiva ataljé och några oljefärgstavlor. Då var mitt beslut fattat:
Att lämna hemmet.
Då min moder fick veta min avsikt ökades hennes sinnesförvirring och satte iväg 2 mil till kyrkan och bestormade Blombergson att låta mig i fred få vara hemma. När jag sedan träffade B. Så bad han om ursäkt men tillstyrkte det jag gjorde väl i att hjälpa föräldrarna. Vilket jag måste medgiva, men detta var lättare sagt än gjort ty då blev en tid för mig av bitter själaångest. Då jag måste se mitt mest åtrådda ideal grusat…
Vid arton års ålder blev jag bonde och min moder återställd så hon skötte kvinnosysslorna. År 1857 giftes jag jag. Då blev mitt måleri förbryllat för en tid, men disponent U. Ulin i Ljusne såg en av mina tavlor och fick veta min omständighet. Då köpte han en färglåda för 50 kronor och skänkte mig, även betalte han mig 100 kronor för en mindre tavla. Här ägde jag en mängd färdigskrivna färger i tenntuber (då jag förr måste själv riva och blanda dem). Då blev min håg stegrad men slit och släp förbjöd mig att måla på söckendagar, utan därtill användes de få söndagar som jag var ledig.
Ehuru
jag icke har saknat uppmuntran så har jag totalt saknat undervisning utan självironiskt arbetat mig till en s. k. Artistklåpare. År 1884 var mina föräldrar längesen döda, då jag med hustru och fem barn flyttade hit till Amerika och här har prövat nybyggarlivet. Har varit här nu i 22 åroch i få mellanstunder målat några få mindre tavlor och porträtter. – Och nu i år 1906 denna Storåstavlan. Är nu 76 år gammal och medtagen av ålderskrämpor, så det liknas som det kan snart bliva förbi både med målning och målare.
Tavlan föreställer vilda landskapet mellan Sveg och Rätans socknar i Jämtland, där en del av dessa sockenboer har sina fäbodvallar. Där de om somrarna i tre månads tid vallar sina boskap på dessa stora betesvidder. Målningen föreställer en varm sommardag då kreaturen lider av broms och moskiter, så vallpigan tillställa rök dit kreaturen strax samlas. Medan kreaturen njuter vila går vallpigan, åtföljd av vallhunden. i en förbrännande bäck för att bada, avlägger kläderna på en sten. dit hunden också ställer sig på vakt, en getkilling närmar sig för att öva något ogagn. men stöter på patrull då hunden visar morrande sina tänder. Strax är killingen redo till envig men hunden avfärdar honom med ett högt skall. Vallpigan har hängt sin matsäck, näverkunt, upp i en gran dit en get fåfängt försöker nå upp.
Den granskogsbeväxta höjde i tavlans bakgrund kallas Storåsen,där fäbodvallarna är belägna. Myren å tavlans mitt kallas Enskelflöten.
P. E. Svedin
Pinxit
(Ordet”pinxit” betyder: Har målat den.)
Anmärkning 2022:
Av hans oljemålningar från denna period märker man Spelande orre, Göken gal när häggen blommar och Svegs gamla kyrka. De första oljemålningarna var enligt egen uppgift Höbärgning vid Solnan och en kopia av Marcus Larsons Brinnande ångbåt som han sett återutgiven i en illustrerad tidning samt Tjäderleken och Första dagen i äktenskap.
P. E. Svedin dog 26 juni 1911 i Hallock, Minnesota, USA.